Nu ska jag, för första gången gå ut ordentligt med min diagnos. Vissa av er som har följt min blogg länge, vet nog litegrann. Men inte hela historian, som faktiskt började när jag var runt 12 fram tills nu.
Det här kommer inte att bli någon skolios blogg.Men eftersom skoliosen är en del av mig så vill jag att ni ska veta.

Det hela började  när jag gick i femman,  vi var på kontroll hos skolsyster innan de skulla skicka iväg oss till högstadiet. Redan då såg skolsyster att min ryggrad var lite sne

I sjuan hände inget speciellt, trots att dem visste att jag hade lite sne ryggrad. Mer än att jag även gick till skoldoktorn som också konstaterade att min ryggrad var sned.

I åttan var det kontroll igen hos skolsyster, och det var förens då jag blev kallad till skoldoktorn som senare skickade en remiss till sjukhuset där jag hamnade.
Efter flera röntgenbesök, doktor och orotpedbesök så vart det klart i december 2007, att jag hade diagnosen skolios och jag skulle behandlas med hjälp av en korsett.
Efter  att jag hade tillbringat hela morgonen hos snubben som gjorde korsetten så  tog jag på mig  korsetten för första gången. Det var jättesvårt att röra på sig och  byxorna gick inte att stänga, men eftersom mina föräldrar envisades med att jag skulle till skolan så fick jag likförbannat ha på mig dom numera försmå byxorna. Och jag själv hade väl inget emot att gå till skolan ändå.

När jag väl kom till skolan så hade jag en hel hejarklack som bestod av Emme,jennie,michan och elin. Jag minns det så väl, jag pölsade stelt fram i snön medans de hurrade mitt namn. Det enda som fattades var väl pomps pomsen.
Tyvärr så gick inte alla i hejarklacken i min klass, bara Michan. Och hon hade  berättat för tjejerna i vår klass varför jag hade vart borta en hel del och vad jag skulle komma tillbaks med.

Till en början så kunde jag inte sitta själv, michan fick hjälpa mig att sätta mig och ställa mig, och såna saker. Och jag hade jättesvårt att andas minns jag, andra dagen med korsetten så var jag tvungen att lägga mig på brors säng för att kippa efter andan.

Men till sist så  vart jag van vid korsetten som kliades och gjorde ont. Ni kan inte föreställa er hur det är att ja 2cm tjock plast som är täckt över i princip hela  överkroppen.

Och nu har jag haft min korsett i lite mer än 2 år, och i  slutet av november fick jag reda på att min behandling avslutas  den första maj. Varför kanske ni undrar, jo jag har vuxit klart då och min rygg är rätt rak nu efter alla år med korsetten.

Ibland har jag känt mig sjuk, ibland har jag bara velat slängt ut korsetten genom fönstret.
Ibland får jag rivsår och utslag, ibland  för jag kramp i benen, ibland får jag svårt att andas och ibland kan jag få ont.
Men jag har aldrig gett upp.